Hoppa till innehåll
Vad vill regeringen egentligen med öppna data? En viktig del i Sveriges och EU:s framtidsvision är den datadrivna ekonomin. Stora förhoppningar sätts till möjligheten att skapa tillväxt genom utveckling, effektivisering och produktivitetsökning med hjälp av datadriven innovation. För att möjliggöra detta måste barriärerna för datadriven innovation sänkas. En viktig förutsättning är att politiken främjar tillgång till data. Men regeringen har påfallande svårt att leva upp till målet att Sverige ska vara ”bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”. Arbetet med öppna data är ett exempel. Digitaliseringsminister Khashayar Farmanbar säger att öppna data är en förutsättning för den fortsatta digitala omvandlingen av samhället och kan skapa nya produkter och tjänster – men regeringen är sen och saknar ambitioner med det senaste lagförslaget 

För det första klarar regeringen inte ens att leverera förslaget i tid. Går lagen igenom i riksdagen kommer den att vara mer än ett år försenad. EU-kommissionen har sedan länge ögon på Sverige när det gäller öppna data. Under hösten 2021 inledde kommissionen för andra gången ett överträdelseärende mot Sverige för att inte ha genomfört direktiv om öppna data ordentligt. Så att Sverige även denna gång drar benen efter sig kan nog i Bryssel ses som tecken på att regeringen inte tycker att det där med öppna data är så viktigt ändå. Trots ministerns vackra ord. 

Det första PSI-direktivet kom redan 2003. Den dåvarande S-regeringen gjorde nästan ingenting för att ta vara på möjligheterna med öppna data. Utan några riktiga försök att utreda frågan, skrev regeringen till Bryssel och meddelande att direktivet redan var genomfört i svensk lag. Kommissionen fick nys om den otillräckliga hanteringen och hotade att dra Sverige inför domstol. Alliansregeringen lappade och lagade med olika försök till lagstiftning. Ingen av regeringarna såg alltså till syftet med direktivet – att skapa värde och en dynamisk datamarknad. En statlig utredning använde till och med hanteringen av PSI-direktivet och öppna data som ett avskräckande exempel på hur man inte ska hantera EU-direktiv.  

För det andra – vill man vara bäst måste man anstränga sig. När OECD 2019 jämförde tillgängligheten till öppna data i 32 länder kom Sverige näst sist. Det berodde enligt OECD bland annat på att PSI-lagen från 2010 var svag. I den nu aktuella propositionen skriver regeringen rakt ut att man bara gör det som behövs för att leva upp till EU-reglerna och att man inte vill gå utöver dem. Ambitionen att driva på utvecklingen och bli ledande på området saknas alltså. Det är naturligtvis förödande för chanserna att faktiskt bli ”bäst i världen” på området.  

Men om man nu ändå ska försöka se något ljus i mörkret så är propositionen kanske ett fall framåt för öppna data i Sverige. Det blir lättare att få ut data i elektroniskt och maskinläsbart format. Lagen gäller även för universitet och högskolor samt vissa forskningsdata. Några datamängder blir avgiftsfria. Men utöver det, vad göra? 

Vi kanske ska ha en mer realistisk syn på vad regeringens ambition egentligen är när det gäller öppna data. Det är förstås tråkigare, men om regeringen faktiskt inte vill bli bäst i världen borde Sverige i alla fall ha den uttalade ambitionen att bli bäst i Norden på att tillgängliggöra myndighetsdata. Det är en måttlig ambition, Norge kommer på 15:e plats i OECD-rankningen. Kanske är det en utmaning digitaliseringsminister Farmanbar vågar ta sig an när lagen finns på plats och regeringen inte behöver oroa sig för en stämning från Bryssel? 

 

Länkar: 

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2022/04/rattsligt-stod-for-oppna-data/ 

https://www.regeringen.se/49bb37/contentassets/b08dd3e289944011909c1b904700e1d1/styra-och-stalla—forslag-till-en-effektivare-statsforvaltning-sou-2008118