Hoppa till innehåll

Hur undvika att IT-driftslogik, snarare än pedagogisk logik, styr inköp av digitala hjälpmedel? Hur säkra att lärares, och inga andras, krav styr inköpen? Hur ge skolledare en realistisk bild av framtidens arbetsliv? Detta var tre aspekter som jag diskuterade med Mats Östling i tisdags, apropå Skolverkets satsningar på att utbilda skolledare i hur det ”digitala ekosystemet” ser ut.

Hela skolvärlden väntar med spänning på den nationella strategi för skolans digitalisering som Utbildningsdepartementet, sedan ganska länge nu, har lovat ska komma ”inom kort”. Från IT&Telekomföretagens sida har vi särskilt velat lyfta fram ledarskapets betydelse.

Skolverket har dock valt att inte vänta stillasittande på att regeringen fattar beslut om strategin utan har redan, vilket jag tidigare nämnt i denna blogg-rapport från vårt möte med Skolverket den 17 januari, dragit igång ett antal kompetenshöjande satsningar.

Häromdagen träffade jag Mats Östling som arbetar med en av Skolverkets satsningar, ”Digitala ekosystem”. Upprinnelsen till mötet var det som vi förde fram vid ovan länkade Skolverksbesök, att vi från IT&Telekomföretagen gärna vill bidra till strategins genomförande genom att starta någon form av mentorutbyte mellan ledare från IT-bolag och rektorer (ett initiativ som Per Grape från One Agency har tagit lead för).

Mats Östling har lång erfarenhet av införande och användning av digitala hjälpmedel i pedagogiska miljöer, och pekar på tre aspekter han menar att rektorer verkligen behöver hjälp med:

  1. Hur ska digitala läromedel och hjälpmedel införskaffas utan att det leder till inlåsningseffekter och/eller dålig anpassning till den pedagogiska verksamheten? I den hittillsvarande analoga miljön har enskilda lärare och deras (och elevernas) behov styrt valet av läromedel och andra resurser, men i den nya digitala miljön kommer IT-driftslogiken in med enhetlighet, storskalighet och leverantörs-exklusivitet som styrande faktorer.
  2. Hur ska pedagogernas engagemang i de digitala satsningarna säkras så att det blir deras krav, snarare än IT-avdelningars och kommunledningars etc, som blir styrande?
  3. Hur kan rektorer ges en realistisk bild av hur framtidens arbetsmarknad ser ut?

Vi tror att ledare från IT-branschen kan vara ett mycket bra stöd för rektorerna på alla tre punkter. En väldigt viktig grundförutsättning för en fruktbar mentor-relation mellan rektor och IT-ledare är dock att det är en oberoende relation; den IT-ledare som vägleder skolledaren kan inte samtidigt ha ett affärsintresse kopplad till skolledaren i fråga. För att verkligen kunna vara konstruktivt vägledande måste IT-ledaren kunna kritiskt peka på de fallgropar ( såsom låsningar till vissa licenser, bristande kompatibilitet med andra leverantörers lösningar etc.) som en omogen IT-kund kan hamna.

En oberoende mentor kan också bidra med sin erfarenhet till punkt två, eftersom det är en huvudutmaning för alla IT-systemleverantörer att säkra engagemang för implementering och användning i ”verksamheten”.

Också när det kommer till den tredje aspekten, att ha en realistisk bild av arbetslivet, kan representanter från arbetslivet utanför skolvärlden i allmänhet och sådana från IT-branschen i synnerhet, naturligtvis bidra med mycket erfarenhet och kunskap. Inte minst när det kommer till att balansera den bild av att alla elever nu måste lära sig programmering och andra ”framtidskompetenser”, och att robotarna inom något årtionde har ersatt de flesta jobb, som nu trummas ut på bred front. Det finns förvisso stora korn av sanning i dessa framtidsbilder, men också andra aspekter och möjligheter som är viktiga att ha med sig vid bedömningen av i vilken grad detta behöver bakas in i skolarbetet.

Även om det som IT-branschföreträdare tar emot att tillstå så kommer de flesta elever så småningom hamna i andra branscher än just IT-branschen. Det gör inte IT-ledare som mentorer för skolledare mindre relevanta, tvärtom, eftersom hela arbetslivet på olika sätt påverkas av digitaliseringen.

Not: Mats Östling nås på mats.himself@gmail.com.