Har spenderat ett par (mycket regniga) veckor i nordvästra Jämtland. Och i brist på sol och värme har mycket av aktiviteterna handlat om stugsittande; läsning framför braskamin och djupdykningar i diverse streamingtjänster. Och i en del av Sverige där mobiltäckningen (i bästa fall) stavas EDGE, så är såklart fiber en förutsättning för min kulturella förströelse dessa regniga sommardagar. Men det är självklart så mycket mer än så. Höghastighetsbredband möjliggör distansarbete (när närmaste större tätort ligger ca 11 mil bort), skapar förutsättningar för turistverksamhet (att försöka betala med kort på en svajig ADSL-uppkoppling är inte det lättaste…) och alla typer av näringsverksamhet för den delen (utan bredband hade den återinvigda lanthandeln i grannbyn varit ett minne blott…). Verksamheter som genererar jobb och som möjliggör för personer att fortsatt kunna bo och verka på landsbygden.
Här har det offentliga en oerhört viktig uppgift att säkerställa att alla får ta del av denna livsviktiga infrastruktur, för att möjliggöra en levande landsbygd . Vi har idag en välfungerande privat marknad med konkurrerande aktörer som bygger ut och kopplar upp större delen av vårt avlånga land – och inte bara inom tätorter som det så ofta felaktigt framställs. Aktörer som satsar stora pengar på robustare nät och som hela tiden investerar i ny och snabbare teknik för att vi, kunder, ska få tillgång till en digital infrastruktur i världsklass. Utan denna avreglerade marknad hade vi aldrig legat så långt framme vad gäller just tillgången och möjligheten att koppla upp oss mot nätet. En reglerad telekommarknad hade aldrig uppnått detta.
Men saken är just den att vi idag har en privat, avreglerad marknad. Företag som bygger och verkar på kommersiella grunder. Man kan inte fullt ut ålägga dessa aktörer att bygga där det inte är kommersiellt gångbart. Där har staten ett ansvar – precis som när det gäller underhåll av vägar och annan fysisk infrastruktur. Inte minst mot bakgrund av att den digitala infrastrukturen blir allt mer samhällskritisk. Tekniken för ex. vård och omsorg på distans (sjukgymnastik via nätet, kameror för nattillsyn av äldre m.m, m.m.) finns redan där. Teknik som möjliggör för fler att bo kvar i hemmet (min 96-åriga mormor som fortfarande bor kvar på gården i nämnda by, skulle kunna vara en av dem). Men för att denna teknik ska kunna nyttjas fullt ut så behövs höghastighetsbredband (fast eller mobilt). Till alla hushåll. Även till de 10 procenten som råkar befinna sig geografiskt utanför det 90-procentiga bredbandsmålet som regeringen satt upp.
I den jämtländska by där jag har mina rötter fanns inte tillräckligt med kommersiellt underlag för att bygga ut fiber. Hushållen var helt enkelt för få. Därför tog man saken i egna händer och bildade ett byalag som med gemensamma insatser och många eldsjälar säkerställde att fibern kom till byn. Detta hade inte varit möjligt utan det s.k. bredbandsstödet som ges inom ramen för Landsbygdsprogrammet.
Gott så. Men vad händer i alla de byar runtom i vårt avlånga land som, av olika anledningar, inte kan eller har möjlighet att driva på en utbyggnad i ”egen” regi? Alla dessa människor, som bor och är verksamma där – och som gärna fortsatt också vill vara det! Ska inte dessa människor få ta del av den samhällsservice som (allt oftare) enbart erbjuds via digitala kanaler? Ta jämförelsen med den fysiska infrastrukturen igen, med landsvägarna. Skulle det vara ok att lägga stora delar av ansvaret för underhållen av dessa på enskilda byalag? Tror inte det. Och i en tid där den digitala infrastrukturen på många vis är livsviktigare än den fysiska, är detta något som kräver större politiskt fokus.
En fd minister med ansvar för IT –frågorna (tillika fd chef till mig) sa en gång; ”den digitala infrastrukturen är en viktig infrastruktur som gör vårt avlånga land lite rundare”. Ett uttalande som håller än idag. Jag tror dessutom att det är fritt fram för nuvarande IT-minister Mehmet Kaplan (MP) att ta detta uttalande och göra det till sitt. ”Miljöpartiet är ett parti för landsbygden, hela Sverige ska leva”, sägs det ju. För detta behövs bredband i varje by. I den översyn och revidering av regeringens bredbandsmål som just nu pågår, är min starka uppfattning att vi kan nå ett 100-procentigt mål om höghastighetsbredband (fast eller mobilt) till alla hushåll, förutsatt att den privata marknaden får bästa möjlighet att verka och att staten säkerställer tillgången för de sista procenten.